Nästa år är ett valår. Kampen om regeringsmakten kommer bli intensiv och valkampanjen lär bli smutsig. I veckan inleddes valkampanjen när regeringen presenterade sin budgetproposition för 2022. Precis som förra året innehöll budgeten nya satsningar på klimat, offentlig välfärd och skattesänkningar. Totalt summerar satsningar till 74 miljarder kronor. Konjunkturinstitutet hade beräknat det så kallade reformutrymmet till 40 miljarder kronor så regeringens satsningar är väl tilltagna och de spräcker därmed det finanspolitiska ramverket som reglerar storleken på budgetunderskottet. Regeringen motiverar sitt agerande med att ekonomin behöver ekonomiska stimulanser under återhämtningen från pandemin. Är det så eller är det en typisk valbudget full av så kallat valfläsk?

Sverige är, i modern tid, ett unikt land när det kommer statsfinansiell stabilitet. Vår offentliga skuld har sjunkit från drygt 70 procent i relation till BNP i mitten av 1990-talet till cirka 40 procent idag. I andra utvecklade länder har utvecklingen gått åt motsatt håll, skulderna har ökat. Den tyska skulden är nästan dubbelt så hög som den svenska och de franska och amerikanska skulderna är tre till fyra gånger så höga i relation till storleken på ekonomin. Trots vår relativt låga skuldnivå har svensk ekonomi utvecklats bättre än nästan alla andra jämförbara länder. Tillväxten har varit högre och vi har kunnat möta den globala finanskrisen 2007/09 och coronapandemin 2020/21 utan att riskera en statsfinansiell kris.

Ibland hävdas det att det finanspolitiska ramverket motverkar viktiga investeringar i den offentliga sektorn. Så är inte fallet. Tack vare stabila statsfinanser och relativt hög ekonomisk tillväxt har de offentliga utgifterna kunnat växa med hundratals miljarder kronor samtidigt som skatterna sänkts med nästan lika mycket och den offentliga skulden minskat. Målet med det finanspolitiska ramverket är inte att förhindra offentlig konsumtion utan att se till att dagens utgifter inte hämmar framtida generations möjlighet att genomföra sina prioriteringar. Ramverket kan därmed kopplas till den så kallade Brundtland- rapportens definition av hållbarutveckling från 1987 ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”.

Regeringens budget bryter mot ramverket. Därmed tar vi första steget bort från ett system som tjänat oss väl. Varför beter sig regeringen så? Enligt deras egna utsago beror det på att de vill stimulera ekonomin efter pandemin. Sett till budgetens utformning är det snarare tal om en valbudget med tveksamma stimulanseffekter på ekonomin. En vanligt återkommande myt är att ökade offentliga utgifter stimulerar tillväxten. Så är inte fallet. Forskningen visar att finanspolitiska ”stimulanser” både kan höja och minska tillväxten. Tanken på att staten kan stimulera ekonomin genom finanspolitiska insatser kommer i huvudsak från den så kallade Stockholmsskolan på 1920-talet och Keynes idéer på 1930-talet. Om efterfrågan tillfälligt faller kan regeringen gå in och täcka upp detta bortfall. Då undviker vi en lågkonjunktur och stigande arbetslöshet. Att ge mer pengar till redan konsumtionsstarka grupper eller branscher med full sysselsättning leder dock inte till högre tillväxt eftersom efterfrågan redan är stark. Politiskt motiverade utgifter för att gynna särintressen har sällan en stimulerande effekt. Stöden måste riktas till grupper med stora ekonomiska behov och till branscher där det råder arbetslöshet.

Efterfrågan i svensk ekonomi är idag stark. Inte minst tack vare de knappt 700 miljarder kr som Riksbanken tillfört i nya pengar sedan mars 2020. Mer stimulanser än så behövs inte. Ser vi till utformningen av regeringens satsningar är de inte designade för att få maximal stimulerande effekt. I stället sprids pengarna ut på så många grupper som möjligt så att alla skall få något av budgeten. En skattesänkning eller en ny offentlig utgift. Budgeten är därmed en typisk valbudget. Så många väljare som möjligt skall gynnas inför valet.

Min egen forskning visar att det inte är ovanligt att regeringar satsar på valfläsk inför ett valår. På många sätt är det rationellt för regeringen att försöka köpa sig väljare. De regeringar som avstått har antingen gått kraftigt tillbaka eller till och med förlorat regeringsmakten. Det enda tillfället sedan 1932 då regeringen förlorat regeringsmakten trots en expansiv budget var 2014, och då slutade valet i att inget av de två regeringsalternativen vann valet. Enbart sverigedemokraterna gick segrande ur det valet. Vi som väljare bär alltså en stor del av skulden till att regeringen slösar med skattemedel för att köpa sig väljare. Det som är anmärkningsvärt med denna budget är inte försöken till att köpa sig väljare utan storleken på satsningarna. En framtida regering kommer behöva strama upp statsfinanserna ordentligt efter valet om det finanspolitiska ramverket inte helt skall överges.

Risken för att vi nu överger det ramverk som tjänat oss så väl är uppenbar. Den parlamentariska situationen är svår. Partierna har svårt att hitta stabila samarbeten. När den minsta gemensamma nämnaren får styra blir det dyrt, budgetunderskotten växer och skulderna ökar. Skulle jag drista mig till att spekulera om framtiden misstänker jag att ramverket kommer luckras upp och Sverige går mot en period av svaga statsfinanser. Politikerna bör vara öppna med detta för svenska väljare. Det är inte omsorg om svensk ekonomi som ligger bakom den expansiva budgeten utan partiernas oförmåga att hitta stabila regeringskoalitioner. Partierna ser till sitt eget bästa – inte landets bästa.

Fredrik N G Andersson

Docent i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet